1965 startade min far Firma Frank Brunnberg och åtog sig uppdrag i form av adressering och distribution. Detta var före PC:ns intåg i vardagslivet. Flera av familjens medlemmar var verksamma i företaget vid sidan av ytterligare 5-7 anställda. Några år senare bolagiserades firman och blev Frank Brunnberg AB. Lokaler hade vi på ett par olika adresser på Stora Essingen i Stockholm.
Jag själv började arbeta i firman direkt efter grundskolan 1975 och min huvudsakliga uppgift var maskinskrivning. Det jag egentligen gjorde var att stansa adresser på masterkort (en form av hålkort) med specialskrivmaskin, en s.k. Scriptomatic.
Vi hade 100 000-tals masterkort sparade i hålkortskåp för olika företag, föreningar och tidningar, bl a Frälsningsarmén, Stadsmissionen, Tidningen Hemvärnet, Svenskt skytte m fl. Nya och ändrade adresser krävde helt omskrivna masterkort. Vi var flera maskinskriverskor som jobbade på heltid bara med att skriva nya kort. Lika många jobbade med sortering av korten. Först i alfabetisk ordning men vid postnumrets införande i postnummerordning. Vid det tillfället blev vi förresten tvungna att skriva om alla masterkort och lägga till postnummer på dem. Ett hästjobb som tog flera år att genomföra.
Det var också i specialmaskiner som adresserna kördes på etiketter, påsar eller kuvert. Skrivmaskinen där masterkorten tillverkades hade ett tjockt karbonpapper bakom kortet med den färgfyllda sidan vänd mot kortet. Då kortet skrevs fastnade ett tjockt lager färg i konturerna från bokstäverna på baksidan av kortet. Korten kördes därefter i adresseringsmaskiner som först fuktade kuvertet med sprit och därefter *valsade* kortet mot kuvertet med karbonsidan mot den fuktade ytan. Ett avtryck av adressen stämplades på så sätt på kuvertet och när spriten torkade, vilken den gjorde inom några sekunder, var kuvertet klart för användning. Systemet hette Scriptomatic och var av amerikanskt ursprung.
En del adresser gick vidare till andra distributionsföretag för vidare bearbetning. Det gällde särskilt de etiketter i rullar som vi körde. De klipptes och klistrades direkt på baksidan på tidningar i specialmaskiner, s.k. Wingmailing. Men det mesta bearbetade vi vidare själva, kuverterade och buntade i postsäckar. En del tidningar kunde ta upp nästan all lokalyta vi hade när det var dags för utskick, t ex Svensk Odd Fellow Tidning med en upplaga på 40 000 ex eller Wheels Magazine med sina 12 000 ex, båda månadstidningar.
I slutet på 70-talet investerade vi i några Dick offsetpressar, en A3:a och två A4:or. Vi blev då självförsörjande på kuvert och påsar och vi kunde själva trycka mycket av de föreningshandlingar som vi skickade ut, särskilt för vägföreningarna och villaägareföreningarna.
Som komplement till pressarna skaffade vi en IBM 82 Composer, en mekanisk sättmaskin med elektroniskt minne med vilken man kunde sätta text i spalter med rak högermarginal. Man kunde byta typhuvuden och använda olika typsnittsfamiljer och varianter på dessa. För rubriksättning var ännu gnuggisarna vanligast.
I början på 80-talet datoriserade vi adresseringssidan. Vår första dator var ett minidatorsystem från IBM. Programmet var specialskrivet för oss. Jag minns inte processorns hastighet men den första hårddisken var på 15 Mb! När vi efter ett par år uppgraderade till 30 Mb tyckte vi att vi hade hur mycket utrymme som helst! Disketterna var stora som EP-skivor och allt jobb utfördes under ljudligt rasslande från hårddisken och med låååååååånga svarstider.
Under senare hälften av 80-talet gjorde PC:n sitt intåg och vi investerade i ett par 286:or från Compaq med vardera 40 Mb hårddisk. Nu fanns det standardprogram färdiga att köpa och jag fick hjälp av en mycket god vän på WM-Data att provköra Rapid File som blev vårt första dataprogram för registerhantering.
Nu gick utvecklingen fort och snart kom de grafiska programmen för PC. Eftersom vi redan jobbade i PC-miljö valde vi PageMaker och Corel Draw som *husprogram* för grafisk produktion. Förutom det mesta av originalen till vårt eget tryckeri gjorde vi nu personal- och medlemstidningar åt bl a CarPark och Vänföreningen på Sophiahemmet samt alla informationsbroschyrer åt ALNA-Rådet (Alkohol- och Narkotikarådet).
I och med datoriseringen i företaget behövdes inte lika mycket personal för registrering och sortering av adresskort. Precis som många andra företag under den här tidsperioden minskade vi personalstyrkan samtidigt som vi åtog oss mer jobb.
Numera har jag inga anställda men samarbetar istället med andra egna företagare som är duktiga på någon av de pusselbitar som behövs. Sedan hösten 2006 sitter jag i Folkets Hus i Hallstavik, som ligger i Roslagen, längst upp i den nordligaste delen av Norrtälje kommun. Den mesta materialet jag jobbar med får jag via webben, mail och ftp men jag hämtar och lämnar också fysiskt material i hela Stor-Stockholm.
Mer om verksamheten kan du läsa under ”Och idag”.
